Allt snurrar. Jag hatar den där känslan när man har så mycket ångest över allt att man inte vet vad det beror på. Tårarna trycker på och i min kropp är det krig, men jag vet inte varför. Så himla blandat. Har jag misslyckats eller lyckats när jag åt? Är det jag som är dålig eller han? Saknar jag eller hatar jag honom? Ska jag välja den sjuka vägen eller den friska? Vad tycker de egentligen om mig? Det är inte lätt att leva som jag, inte ens 13 år - varit mobbad på alla jävla möjliga sätt, haft anorexi i 2 år nu, förlorat vänner, hittat mitt livs kärlek som visade sig att han bara va så falsk, blivit utnyttjad.. Alltså, det är på tok för mycket. Ändå kan jag vissa dagar gå vidare litegrann, medan andra dagar vill jag inte gå upp ur sängen. Att alltid ha det där leendet på läpparna och visa sig glad på utsidan är inte så jävla lätt. Jag vet inte vad som händer med mig just nu men jag är så rädd för allt - rädd för att förlora mina närmaste, rädd för att inte vara tillräcklig, rädd för att äta, rädd för att växa, rädd för att någon annan är bättre/smalare/snyggare/populärare än jag. Alla krav jag ställer på mig själv, det är sjukt. Jag måste inte vara bäst. Men allt bara snurrar, försöker sova men det går inte, försöker förstå mig själv men är helt vilse.