Du var så unik. Eller, var, du finns ju fortfarande, men det känns inte så när du inte är med mig. Det är inte många som förstår precis hur jag känner bara genom att titta på mig, det är inte någon annan än dig jag bara kan ligga och titta på. När jag är med dig, då vet jag vem jag är. När jag är med dig känns ingenting omöjligt. Men att göra precis samma grejer vi brukar, men att veta att jag inte får röra dig, det är det som gör ont. Jag vill göra allt för dig, kunna göra allt du ber om. Jag går genom eld och lågor för dig, men jag kan inte bara vara vän. Jag vill bara vara dig till lags, det hjälper inte hur mycket alla tjatar om att "du är värd nån bättre, försök glömma honom", för du är högst placerad i mitt hjärta i alla fall. Snuddar du vid mig, går en elektrisk stöt genom hela mig, du är bara finare och finare för varje gång jag ser dig. Nu, i 4 veckor, ska vi ut med båtarna, och våra föräldar vill åka tillsammans.. Hur fan ska det gå? Jag är så jävla rädd.  Vi kommer bara sitta i varsin båt, jag kommer gråta och du kommer försöka lista ut vad som är så jävla fel med mig. Jag vet det inte ens själv. Eller jo, felet är tydligen att jag är så jävla kär i dig, mer kär än vad en människa egentligen kan bli. Jag lärde mig att änglar bara finns i snön, men du är något nästintill, lika vacker. Vad jag än säger, vad jag än skriker eller vad jag än gör - Jag älskar dig storebror.